Detta fenomen har redan idag till viss del redan skådats. Fotbollsspelet som minskar avståndet mellan simulerat och verklighet heter Football Manager. Varje år släpps en uppdaterad version av spelet, med en uppdaterad databas som alltså speglar verkligheten. Spelarna i spelet får attribut i en mängd olika förmågor så som ledarskap, teknik, speluppfattning etc. Det är sedan detta klubbarna har att gå på när man överväger om det hela är en bra affär eller inte. Denna samling attribut är sammanställd av ett stort antal scouter som jobbar åt företaget Sports Interactive med att samla databaser i olika regioner. Detta sammanställs sedan till en helhet inför varje ny release varje år.

Man kan ju tycka att makten förskjuts enormt från klubbarnas ledning till spelets skapare och dess hundratals scouter, något som definitivt kan bidra till att göra processen mycket långsammare för klubbar att helt gå över till ett sådant system. Det hela kanske bara slutar i ett verktyg som komplement, men vad vet vi?

Men det kan också utgöra ett lysande huvudalternativ för klubbar med så dålig ekonomi att man inte kan finansiera resandet för egna scouter och då heller inte kan bedriva en stor scoutingverksamhet. Ett bra exempel är detta utdrag från Aftonbladet skrivet av Erik Niva den tjugonde september i år:

”När gamle irländske landslagsmittfältaren Ray Houghton ­letade efter en ytterback i sitt nya jobb som scout, då ringde han upp Miles Jacobson.

– Ray presenterade ett uppdrag: ”Jag ­behöver en vänsterback. Han får inte kosta mycket pengar, men han måste vara stark och snabb och prata hygglig engelska”. Så jag gjorde några sökningar i vår databas med ytterligare några kriterier, och skickade sedan en lista med spelare. På grund av en sekretessklausul kan jag inte ­berätta för dig exakt vem spelaren var – men tre veckor senare såg vi en ny vänsterback från ett östeuropeiskt land göra debut för ett lag i någon av de två högsta engelska divisionerna. Det var en av de spelarna som vi ­rekommenderat, och han har gjort väldigt bra ifrån sig.”

Det har alltså blivit vanligare att fotbollstränare använder sig av detta program och inte bara fotbollsintresserade i stort. Jag kan ibland se lite likheter mellan bröderna Paul och Oliver Collyer och Bill Gates. Precis som Gates satt man i sitt pojkrum tidigt 90-tal och programmerade mest för nöjes skull. Det hela skulle ju senare visa sig bli ett multimiljonärsprojekt som också skulle få stor inverkan på den ”riktiga” fotbollen och återigen hade på något sett nördarna lyckats. Denna gången fotbollsnördarna.

”När Peter Taylor hoppade in som engelsk förbundskapten 2001 tog han ut en bunt nya spelare till träningsmatchen mot Italien. Giovanni Trapattoni hade ingen koll på dem – så han grabbade sin laptop, öppnade sitt spel och studerade deras egenskaper på skärmen.”

Från det att det första spelet skapades har det alltså idag byggts upp en hel verksamhet kring spelet, med betalda scouter och en mängd andra utvecklare. Allt detta för att ju mer åren går samtidigt sudda ut den numera ganska vaga linjen mellan vad som är fiktivt och realitet.

Tekniken bidrar ju till att småklubbar med svag ekonomi kan köpa en färdigscoutad databas för en spottstyver. Det var nog aldrig riktigt menat så från första början, det är väl först nu som de anställda scouterna inser vilka tunga roller de spelar på marknaden. Mycket hänger på dem, en spelares vara eller icke vara.

”Efter att anfallaren Danny Webber lämnat Manchester United för Watford så kom han personligen upp till ”Football ­Manager”-kontoret och klagade över att hans värden sänkts för mycket i spelet.”

Vad är det då som får mig att tro att Sports Interactives databaser kommer användas än mer i framtiden? För det först blir det mer detaljerade, och pricksäkra i dess bedömning av spelarna och dess egenskaper. Men vad som är signifikativt är att även storklubbarna mer och mer använder sig av spelardatabaserna. Vilket kommer leda till att många fler klubbar vill hänga på för att inte förlora i det ständiga transferracet.

”– Och det är ju inte bara 15-åringar hemma på rummet. Chelseas chefsscout ­under Mourinho – Andre Villa Boas – har öppet erkänt att han använder vår databas för att kolla upp spelare.”

Vad spelet också bidrar till är att kommunikationen i klubbledningen kommer att förändras drastiskt, inte bara strikt transfermässigt utan även sportsligt. Går det inte bra för klubben? Ja, då finns en hel värld där ute som hävdar att de skulle kunna klara jobbet minst lika bra.

”Polens före detta förbundskapten Jerzy Engel fick en gång frågan om hur man bäst tränade sig för att bli fotbollsmanager.

Hans svar var enkelt: spela datorspelet med samma namn.”

http://felixh.blogg.se

Bloggen innehåller vardagsproblematik och skarpa analyser av allt mellan himmel och jord i den humoristiska sfären.

I nuläget är den dock extremt ouppdaterad. Senaste inlägget var nån vecka efter Fotbolls EM i Österrike/Schweiz. Men mycket tyder på att jag kommer fortsätta skriva i den bloggen då denna kurs och denna blogg alltså upphör. (Har fått upp inspirationen återigen.)

Mycket Nöje!

Vad som intresserar mig är fenomenet ”Web 2.0″ vilket är ett helt fantastiskt verktyg för oss att vara kreativa och dela med oss i denna konvergenskultur, det ständiga uppdaterandet och dess skillnader med den tidigare webben. Att betydelsen software har gått från betydelsen objekt till att betyda service. Att företagen uppdaterar sina hemsidor enormt ofta. Microsoft skulle aldrig kunna konkurera med Google just för att det kräver att användarna själva uppgraderar sina system, medan det i Googles fall endast räcker att användarna använder uppdateringarna om de finner det nödvändigt.

Detta leder oss mer eller mindre osökt in i en värld av ruinerande piratkopiering. Alla kanske inte ser min koppling. Men jag anser att genom utvecklingen av det som Tim O’Reilly kallar ”Web 2.0″ så har man också förenklat filosofin om att allt ska kunna vara tillgängligt gratis. Du köper inte längre något, du laddar istället ner uppdateringar eller mjukvara. Ska man försöka minska på nerladdandet av musik och film på nätet är i min uppfattning ”Web 2.0″ något av en bov i detta utvecklande drama. Vad jag menar är inte att vi ska gå tillbaka till ”Web 1.0″ men vi borde ha snävare restriktioner bland företagen och deras filer/spel/program/you name it.

Efter ett man sett tre timmar nostalgitripp streamat genom ett föråldrat modem kan man fascinerat konstatera att små händelser i utvecklingen av datorn fick otroligta följder. Programerarna på Silicon Valley lade i förlängningen grunden till ett mediekonvergerat 2000-tal.

Genom alla dessa år går det inte att förundra sig över alla dessa företag/personer som var så nära men aldrig fullföljde. Bra exempel på detta är Gary Kildall, som genom att inte se sig själv som programerare gå miste om miljontals cash då han var den förste grundaren av ett operativsystem samt Xerox som hade tekniken men inte förståelsen för vad man skapat.

Vad hade hänt om John Sculley hade valt att fortsätta på Pepsi?

Varför valde inte Microsoft att frångå samarbetet med IBM tidigare?

Svaren på dessa frågor hade utan tvekan förändrat historien radikalt.

Filmen som Robert X. Cringely skapat slutade ju som bekant i internets barndom, jag kan således tycka att det vore på sin plats att skaparna återförenas och sätter ihop del fyra som då skulle bestå av det senaste decenniets internetutveckling och mediekonvergens. (För visst älskade vi alla den underbara intromusiken.)

Först och främst vill jag iscensätta en diskussion kring övertramp av utrymmesbegränsningar. I Techno Autobiographyn blev inspeningen fyra minuter istället för de tre som aviserats i instruktionerna. Ni som dessutom läst mina funderingar kring ”Triumph of the Nerds” kunde också skönja ett övertramp även denna gång. Det skulle vara 200 ord. Det blev 450. Visst, jag citerade en del och det kanske man borde få nån slags exkluderingsdispans för gällande ”wordcounten”. Men vad jag vill med detta utlägg är egentligen endast att inte ge sken av total analfebetism och inkompetens i ämnet instruktionsläsning, utan istället hävda att mitt enorma engagemang i dessa uppgifter denna gång blev större än begränsningarna. Det blir bättring i ämnet på fredag då det 32-sidiga texthäftet ska analyseras.

Mattias Karlsson är en grymt rolig och mycket duktig föreläsare. 5½ timme med detta geni var väl värt den eventuella träsmak man beskaffade sin bakdel med under både måndagen och tisdagen. För tänk egentligen vad extremt mycket småsaker runt om oss som är designade som man kanske inte alltid tänker på. Att sedan tänka sig in en designers hjärna för att kringgå alla människors olika tankemönster är fruktansvärt fascinerande.

”Not everything is a door.”
-Mattias Karlsson

”Basically they were copier-heads. They just had no clue about a computer or what it could do. And so they just grabbed defeat from the greatest victory in the computer industry. Xerox could have owned the entire computer industry today, could have been a company ten times its size, could have been IBM,  could have been the IBM of the 90′s, could have been the Microsoft of the 90′s.”
- Steve Jobs

Jag blir alltid en smula nostalgisk när jag ser en sån här dokumentär. Man tänker tillbaka på en då fortfarande outforskad värld med så ofantligt mycket som man kunde göra, men ingen som riktigt visste hur. Samtidigt som små, små saker i historien ledde fram till något så enormt. Att det i historien finns så sjukt många förlorare, som var så nära, men aldrig riktigt tog chansen. (Som Xerox som stannade på kopiatorer.) Det är alltid fascinernade att tänka tillbaka på vad som kunde ha varit. Gary Kildall kunde ha blivit Bill Gates, men hans mamma körde bort IBM när dom skulle förhandla om operativ systemet CP/M som han hade skapat. Istället kontaktades Bill Gates som förmodligen gjorde sin livs bästa affär genom att köpa QDOS (som var en kopia av CP/M skapat av en hobbyamatör från Seattle) för en spottstyver (50.000 dollar), något som han sedan kom att tjäna miljarder på. För övrigt märkligt att Microsoft så länge samarbetade med bromsklossen IBM så länge som man trots allt gjorde. Racet gick sedan över till GUI (graphical user interface) och där ett besök hos Xerox på PARC (Palo Alto Research Center) gav Steve Jobs den perfekta inspirationen.

”As Picasso said, you know, good artists copy but great artists steal.”
-Steve Jobs

Jag beundrar entreprenören Steve Jobs ofantligt, han var en man som visste precis hur han ville utveckla saker och styrde processen på ett fascinerande sätt. Som när han introducerade Pepsis grundare till sitt företag;

”Do you want to spend the rest of your life selling sugared water or do you want a chance to change the world?”
-Steve Jobs

I slutändan skulle ju John Sculley visa sig vara ett misstag då det var just han som fick Jobs att få sparken från sitt eget företag.  Man kan ju också fundera kring Apples utveckling om Sculley istället hade fortsatt med Pepsi och man kan även tycka att Stephen Wozniaks storhet hamnade lite i skymundan. Oavsett tycker jag citatet på ett mycket bra sätt förmedlar Steve Jobs stora envishet, ego och karisma. Resten är förstås historia. Han fick sin revansch. Att företaget Pixar och Apples nya design idag har nått skyarna i popularitet är förstås ingen slump.

Det är ju Steve Jobs som ligger bakom alltihop.

Det är också väldigt intressant att alla dessa ord som surfa och logga in härstammar från en svunnen tid när amerikaner laborerade med kylskåpsliknande maskiner för att klå ryssarna och deras rymdmissilsprojekt. Vint Cerf skaparen av ARPAnet är alltså anledningen till att vi säger att ”surfa” på nätet. Att ”logga in” härstammar från det första meddelandet som skulle skickas. Man skulle skicka fyra bokstäver nämligen; LOGW, men systemet kraschade när enbart LOG hade skickats. Sjukt rolig kuriosa, men också en insikt i vilka enorma tillfälligheter som sedermera byggt upp vårat samhälle.

”Det hade varit jobbigt att Logwa in.”
- Daniel Linder avd. fascinerande historia.

Vad som får anses en smula märkligt är det faktum att denna bloggen hade tretton besökare samma dag, fem dagar efter det att den skapats. Detta går att analysera till oändligheten och den stora frågan man återigen ställer sig är; vem iscensatte en lobbying? Då tre inlägg skrevs på skapardagen och inget efterföljande dagar är ju kurvan på wordpress enormt fascinerande. Bloggen borde ju vara rejält ointressant eller? (Här skulle jag också kunna inflika ett väldigt självgott argument, men väljer jantelagsmässigt att avstå.) 

För att återgå till Daniel Linders föreläsning kan man nämna styrkan i hans redovisningskoncept. Den helt klart mest lyckade metoden av dem alla är den han praktiserar. Nämligen att använda sig av helt otippade paranteser såsom följande citat:

”Vi hade en fysiker som var professor, eller han var inte professor, men han var väldigt skärpt ändå. Han hade ett jättelångt skägg, men det fick ni aldrig se, han träffade nämligen en kvinna och rakade bort allt.”
-Daniel Linder avd. sköna paranteser.

Att svara på diverse foruminlägg får ses som en ganska intressant uppgift i den bemärkelsen att man får ta del av kursarnas olika tankar rörande piratkopiering etc. Vad som dock får ses en så kallad ”flaw” med hela ”assignmentet” (ursäkta svengelskan, en bidragande orsak får anses vara denna kursens intensiva språkbeblandning) är ju det faktum att det skrivs svar enbart för att skrivas ett svar istället för att lägga ner möda och stort besvär (stulet från hej-tomtegubbar-slå-i-glasen för övrigt) på inlägget. Nu blir det mest; ”Bra inlägg..och…jo…ja, du har faktiskt helt rätt i ditt inlägg rörande piratkopiering, det är inte bra att artisterna förlorar pengar etc. etc. Vad svaranden bedriver här är ett slags copypaste-tänk, istället för att svara OM man hade läst tråden för att det var intressant och inte enbart för att det ska göras.

Imorgon blir det ett ihärdigt analyserande av ”Triumph of the Nerds” undertecknad tänkte nämligen se den sista delen av de tre ikväll. Resonemanget kommer förmodligen mestadels att handla om nostalgi och att småbeslut i slutändan kan påverka ofattbart mycket när man ser tillbaka på saker och ting. 

Avslutningsvis, för att runda av dagens smörgåsbord av tankar och idéer vill jag passa på att ge vissa bloggare en känga. Kort och gott, ta för fan bort ”Hello World”-inlägget. (som det är nu gör det bara läsandet en onödig otjänst.)

Notera

”Bloggen ska inte användas för recensioner av kursen. Dvs gästföreläsare och andra inblandade ska inte behöva bli öppet bedömda ut mot nätet. Detta görs i kursvärderingen. Ni får gärna kommentera och reflektera utifrån lektioner. (jag tror ni begriper skillnaden)”

 Eftersom vi alla numera bekantat oss med yttrandefrihetsgrundlagen och censurskyddet kommer här ett förtydligande av att mycket av materialet på denna blogg kan tolkas som ironisk kritik. Min mening är inte att sparka nedåt eller att öppet kritisera föreläsare. I grund och botten handlar det om att få läsare. Att inte enbart skriva ”hej idag har jag kollat på en film och läst diverse artiklar och jag tycker att…osv.” Det blir torrt och ointressant.